Frieri

 

 

Vad mjuk ni är om handen
unga fröken Lind,
varifrån kommer branden
som hettar på Er kind?


Likt ett moget astrakan
skimrar Eder hy,
likt ett nyfött barn
så skört, så oskyldigt ny


ter sig Eder gestalt
i mina blickars fång.
Beklagande tomt och kallt
berycks jag dock gång på gång

av egen odödlig oro,
vad vill Er livet då,
vad mening voro
om inte oss, vi två?


Så blanka Era ögon
fagra fröken Lind,
glänsade små hjotron
vig gärdsgårdsgrind


står jag, håller handen
din ömsint mjuk,
fingrar på kärleksbanden
broderar en bröllopsduk