Vad
mjuk ni är om handen
unga fröken Lind,
varifrån kommer branden
som hettar på Er kind?
Likt ett moget astrakan
skimrar Eder hy,
likt ett nyfött barn
så skört, så oskyldigt ny
ter sig Eder gestalt
i mina blickars fång.
Beklagande tomt och kallt
berycks jag dock gång på gång
|
|
av
egen odödlig oro,
vad vill Er livet då,
vad mening voro
om inte oss, vi två?
Så blanka Era ögon
fagra fröken Lind,
glänsade små hjotron
vig gärdsgårdsgrind
står jag, håller handen
din ömsint mjuk,
fingrar på kärleksbanden
broderar en bröllopsduk
|