Efter ännu en djupgrävd brunn
jag funnit en med vatten,
en oskyldigt fuktig mun
som stillar min törst om natten.

Vandrar nu likt en kamel,
inget suktar längre min läpp,
även där jord är brun som kanel
och stigen kantad av stäpp

törstar jag ej kaffegöken,
mitt smeknamn är nu “kaktus,”
strosar jag i solsken och öken
visslande min egen Benedictus:

“vin, sång och kvinnor
är nu ett minne blott,
har nu ständigt fyllda tunnor
mitt örngott är alltid vått”

I morgonbris, i aftonland
vilar här med skatten -
min kind i hennes hand
jag slumrar sött om natten.